Projekt Hönsnät - Del 5

Så här på slutet av utmaningarna fann jag Sveas blogga-om-en-färg-utmaning och jag föll pladaskt, verkligen. Det var länge sedan min kamera fick göra något kreativt men måste erkänna att det gick lite segt och det tråkiga vädret underlättade inte. Sedan färgen: rosa! Vad finns det för rosa hemma hos mig? ABSOLUT INGET utan några post-it lappar så kanske inte är det roligaste man kan fånga på kort. När jag tänker på rosa tänker jag på barbiedockor men att försöka hitta igen några såna var inte ens en möjlighet. Sedan såg jag det; i fönstret stod en blomma så rosa den någon sin kunde bli.

Så detta bjuder jag på:

Kollage med samma utgångsbil men behandlats med olika metoder.

Projekt Hönsnät - Del 4

Gamla minnen sitter i länge, speciellt de som man minst förtjänar

Idag på morgonsidan efter min omelett skulle det bli en kort sväng för att sträcka ut bena lite efter gårdagens simning och peppa inför kvällens ridning. Så iväg bar det, en kortare runda än vanligt, lite snö på sina ställen men inga större problem tills: Gubbjäveln dök upp! Nu är det inte så att jag naturlig hatar människor utan har som melodi: Låt folk göra fel så länge de vet hur man gör rätt för sig. Men i detta fall kan melodin dra åt skogen! Häng med i texten ska jag berätta om mitt djupa hat för denna människa.

När jag var 15 år, hade precis slutat nian, fick jag mitt första sommarjobb utanför familj och släkt. Det var på kyrkan, eller rättare sagt hos vaktmästarna/trädgårdsmästarna. Tro nu inte att det var något nytt att klippa gräs eller sköta om en trädgård för mig utan detta gjorde jag varje sommar åt farmor sedan man nådde upp till handtaget. Men detta var stort, första gången man jobbade åt någon annan. Det var jag och en klasskompis som hade fått jobb en månad. Och peppad var vi! Båda var och är helgjutna Norrlandsbarn som var vana att jobba. Vi hade en äldre man som "mentor" men arbetade med två andra vaktmästare (stört sköna grabbar!) Jag och min klasskompis fick gå med gräsklippare, inga självgående utan det var bara att putta - runt alla häckar, gravstenar, träd, lampor..ja, ni förstår nog. Jobbigt var det men det gick inte sakta, vi sprang fram med våra "röda faror" utan att missa en fläck. Vår "mentor", ja han fanns inte i närheten utan han var ute och körde bil eller tvättade sin bil. Varje dag, samma sak. Sedan, jag tror att det var efter tredje dagen eller kanske fjärde så kom vår "mentor" fram till oss när vi bara hade lite, lite kvar för att ha klippt hela kyrkogården. Stolt var vi, det hade gått snabbt!

"Mentorn" kom fram till oss och bad oss stänga av maskinerna. Vi väntade oss beröm, de andra vaktmästarna tyckte det hade gått grymt fort för oss men "mentorn" sa: -"Är ni inte klar än? Det här ska vara klart för länge sedan. Kan ni inte jobba fortare?" och så fortsatte det i liknande stil en stund till. Min känsla? Förmodligen samma som en fluga har när en fågel tar den: paff, ont och helt förkrossad. Så slutade min dag, upp på mopeden, for hem och där mötte en mamma sin 15åriga dotter med tårar och snor över hela ansiktet som aldrig mer skulle jobba.

Några minuter efter försökt berätta vad som hänt genom snor och gråt ringde telefonen. Det var min klasskompis mamma som ringde för även hos henne satt en 15åring som även han genom snor och gråt sagt att han aldrig mer går tillbaka.

Det jag kommer ihåg efter det är att mina föräldrar var rasande, min bror orolig och jag gömde mig i tryggheten i täcket. Efter mamma ringt till kyrkan och förklarat situationen blev det genast liv i bygget. Dagen efter blev jag och min klasskompis och våra föräldrar inkallad på möte. Där satt prästen, våran "mentor" och någon till. Lösningen blev att vi fick ny mentor, gubben höll sig borta ifrån oss och en mesig ursäkt. Men han var där varje dag vi jobbade. ja han fanns inte i närheten utan han var ute och körde bil eller tvättade sin bil. Varje dag, samma sak

Jag var 15 år, mitt första riktiga jobb och fulständig beslutsam om att jobba järnet. När jag gick därifrån var jag överkörd, förkrossad och rasande.

Idag på min springtur lyckades jag välja en väg förbi hans hus och (extremt ovanligt) han var ute. Inombords så steg det: raseriet och känslan av kränkningen. Han försvann in i en bod när jag närmade mig och kanske var det tur för oss båda för nu var det inte längre en 15åring som sprang förbi utan här sprang en stark, ung kvinna med råga i ryggen som vägrar behandlas orättvist!

Gamla minnen må sitta i, låt det bli en läxa vad man ska se upp för!

Är det bara jag eller brukar ni också bli lite småhungriga framåt kvällen?

Kom med tips på vad för nyttigt man kan få stoppa i magen en stund innan sängdags!

Snälla hemkunskapselever bjöd på paj en dag, mums vad gott men usch vad onyttigt!

Del 3

Det börjar likna något nu...kanske?

Hälsningar från Snickarboden

Det börjar gå sakta men säkert framåt ute i Snickarboden

  Hälsningar från Snickarboden

Nu är det dags för en uppgradering av vad som pågår ute i Snickarboden. Det har hänt mycket på hemmaplan (ni som eldar med ved hemma vet vad denna årstid innebär!) men lite nytt på gång i Snickarboden. Riktigt vad får ni faktiskt inte veta, utan jag lägger ut en bild eller två varje dag så får ni gissa er fram. Hoho, you will never guess what monster I'm creating!

  Passa på att ge en stövelspark till Sundsvall Sjukhus som ja, man kan ju förklara det så här: Hönsgård!